Så i måndags och tisdags hade vi våra Midterms (Mega-prov) och idag fick vi tillbaka dem. De rättar snabbt i detta land. Det gick bra men det kunde ha gått bättre. Hatar slarvfel med en brinnande passion. Bäst gick hör- och läsdelen, det är bara på grund av det faktum att ingen av dessa delar behöver någon form av memorisering (min största svaghet).

Under första rasten var det som om helvetet brutit lös. Det stormade in människor av olika åldrar och nationaliteter som skrek och klagade. Det var lätt 30 pers i vårt klassrum där ett tag. (Vi är 16 i klassen.)
Bäst var det när　tailändaren som jag jobbade med under förra grupparbetet springer in och börjar låtsas gråta. Tailändaren i min nuvarande grupp ställer sig upp och frågar om han är okej. Han skriker då: だいじょうぶじゃない! ("Det är INTE okej!") och springer låtsas gråtande ut.
Det visade sig att han hade förra terminen varit bäst i sin klass i bland annat läsning och fått 100% varje gång. Den här gången hade han fått 28%.
Så kan det gå.

Taiwanesen bredvid mig höll på att brinna av ilska när vi fick tillbaka ordprovet och jag blev rädd för mitt liv där ett tag. Hon hade bara fått 84%.

Och nu är det över. Till nästa gång.

Under mitt utvecklingssamtal för några veckor sedan gjorde jag en väldigt osvensk sak.
Jag sa ifrån.
Här får du i början på varje månad en liten lapp där din närvaro är dokumenterad. Din närvaro står i procent och det högsta du kan ha är 100% + en stjärna.
Om du inte har en stjärna betyder det att du varit där hela tiden men har varit lite sen i efter t.ex. rasterna.
Inte så farligt.
Förra månaden när jag fick min lapp stod det att jag varit försenad en gång. I helvete heller att jag varit.
Så jag sa det till min lärare. Det måste ha blivit fel.
Och hon trodde mig.
Det tog emot att säga till men det blev gjort. På dessa åtta månader har jag bara varit försenad en enda gång och det var för att jag gick vilse och inte hitta fram i tid. Sjuk har jag också bara varit en gång och då gick jag hem på eftermiddagslektionen som var frivillig så det satte inga märken på min närvaro.
Ibland måste man bara sätta ner foten.
And mabye it will go well!

Johanna: Asså, om någon skulle säga att Kuroshitsuji-mangan är bättre än animen skulle de inte sluta bra.
Dena: *Vrider sakta bak huvudet mot Johanna* Hörde du precis vad som kom ut ur din mun?!
Johanna: ...Jag sa precis tvärt om eller hur?
Dena: *Ger henne onda ögat*

Thailändarna i min klass har inte så höga tankar om varandra. Misstänkte det när jag satt mittimellan dem en lektion och det pratade högt över mitt huvud.
Så gör man förövrigt inte mot korta personer. Det är kränkande.
Jag ska anmäla.
I alla fall, så pratar de högt men på thailänska. Mitt åsikt om hur förskräcklig jag tycker språket låter åt sidan så kunde jag inte låta bli att märka att de lät ganska arga och såg lite sura ut.
Jag ignorerade dem (inte så svårt, med tanke på at de knappt såg mig där uppe i molnen) och forsatte med det jag höll på med.

Igår fick jag det bekräftat. "De har olika åsikter och pratar inte så ofta utan för skolan."

HA! Jag hade rätt!

 

Be min klass att göra en uppgift utöver det vanliga och det här är vad du får.

När Otto for lämnade han kvar alla sina 100 yen mynt.
Det var väldigt många mynt.
De ska användas för att försöka vinna det PS3 som det spenderades hur mycket tid på som helst på att få ut ur spelautomaten.
Om jag skulle vinna är det helt upp till Otto att få hem den på något sätt.
Just saying.