Idag markerar sista dagen på en 4 veckor lång kaosartat tillvaro jag kallat vardag.
Proven är över, lovet har tekniskt sätt börjat och allt rullar på.
Det ända som varit någorlunda konsekvent har varit studier och Buffy.

Det bestämdes för ett tag sen att ett Buffy-maraton var ett måste. Och eftersom jag var den som i princip memoriserat alla avsnitt, med några blindspots här och var, valde jag ut 21 av mina favorit avsnitt som playlist. Skulle kunna valt allihop men 7 säsonger med 144 avsnitt finns det tyvärr ingen tid för.

Idag var det över. De tre sista avsnitten på listan var det avsnitt jag sett flest gånger (6x08 - Tabula Rasa) och den dubbla serie-finalen (7x21/22 - End of days, Chosen).

Där på slutet när Buffy höll sitt "do or die"-, "It's now or never" tal, ni vet det där talet som på ett eller annat sätt alltid kommer med överallt, kan jag stolt tala om att jag började gråta. Ett perfekt slut för en inte helt perfekt serie. Fantastiskt.


Det spelar ingen roll hur snygg Dean Winchester från Supernatural är, hur fenomenalt par Mulder och Scully från Arkiv X är, eller hur magiskt allt från Förhäxad var.

Buffy the Vampire Slayer är och kommer alltid vara, enligt mig, den bästa TV-serien någonsin.